Skip to content
AdobeStock_94616811

När jag en gång har börjat basera min känsla för vem jag är på upplevelsen av mig själv som en själ, snarare än att bara uppleva min tillfälliga kropp, inser jag på djupet att jag är en varelse av andlig energi som ger liv åt kroppen. Jag börjar förstå att jag byter kroppsliga kostymer som en orm byter sitt skinn. Men att jag – den eviga själen – aldrig kan dö. Själen tar med sig de intryck som den har samlat på sig i det liv den lämnar och kommer in i ett ofött barns kropp medan den nya kroppen fortfarande tar form i den blivande mammans livmoder. Till vilken ny familj själen kommer bestäms av det konto av givande och tagande som har byggts upp med andra själar. Trots att själen vanligtvis inte minns detaljer från tidigare liv, bär den med sig attityder, anlag och personlighet – det samlade resultatet av allt själen har upplevt och lärt sig. Dessa spår, som har inspelats i tidigare liv, börjar snart ge sig tillkänna och komma till uttryck i barnets nya miljö. Mänskligt liv baseras på relationer själar har med varandra och dessa relationer har som grund de olika spår som finns i var och en. Dessa spår bestämmer vilken riktning livet tar, vilken typ av handlingar själen utför och vilken fysisk plats och miljö själen hamnar i. Själen ärver ett förflutet som själen själv har skapat. Varje själ upplever ständigt effekten av några förflutna handlingar och sår också frön som kommer att skördas som framtida frukt. I meditation förstärks förståelsen för själens eviga existens.